Sant’Angelo in Formis i full prakt

Campania Felix på medeltiden

Basilikan Sant’Angelo in Formis är en av de finaste och bäst bevarade medeltida byggnaderna i Kampanien – en period från vilken det finns fantastiska normandiska borgar och ett antal kyrkor, men de flesta är antingen ombyggda eller i ruiner. Under ett besök i Sant’Angelo in Formis får vi en inblick i det medeltida måleriet i Kampanien.

Fasaden på Sant Angelo in Formis. Foto: Henrik Boman.

Basilikan är byggd i sluttningen av Monte Tifata, där det en gång låg ett berömt Dianatempel. Ett litet samhälle växte långsamt fram runt Dianahelgedomen, och på 1000-talet byggdes basilikan Sant’Angelo in Formis (tillägnad San Michele Arcangelo), med största sannolikhet direkt på lämningarna av det antika templet.

Från terrassen framför basilikan ser man ut över slätten runt det antika Capua (idag Santa Maria Capua Vetere) och ut till Neapelbukten och öppet hav. En vy lika majestätisk som den man möts av när man går in i kyrkan: väggarna är fyllda med fresker, från golv till tak. Målningarna är unika, inte bara för att de är så välbevarade, utan också för att de är ett av få exempel på hur den östliga bysantinska konsten blandas med motsvarande tradition i väst: freskerna från 1000-talet är utförda av grekiska konstnärer från Konstantinopel (dagens Istanbul), men till sin hjälp hade de lokala, latinska lärjungar.

Spolier – konsten att återanvända
Basilikan har en traditionell treskeppig planlösning. Det dominerande inslaget är det stora mittskeppet, inklusive en stor absid dekorerad med en tronande Kristus omgiven av evangelisterna. På bägge sidor om mittskeppet finns arkader och ett högt klerestorium. De två lägre sidoskeppen har mindre absider. Arkaderna till mittskeppet bärs upp av återanvända romerska kolonner och kapitäl, med största sannolikhet från det romerska templet som stod på samma plats.

Basilikans fasad har fem, något spetsformade, bågar som en förhall: den centrala bågen, som markerar ingången, är betydligt högre och mer monumental – och även här finns återanvända kolonner och kapitäl från olika byggnader. Kolonnerna har kapats och kapitäl och baser från andra byggnader har använts och blandats.

Här kan vi se hur man återanvänt antikt material på olika sätt: i kyrkorummet har hela kolonner med kapitäl använts, om än av olika sorters marmor. Men i basilikans fasad har de arkitektoniska elementen manipulerats: kolonnerna har kortats av, och olika kapitäl och baser har kombinerats på ett sätt som inte motsvarar hur de användes under antiken – och detta måste ha gjorts medvetet.

Vad ville man säga med detta sätt att använda antikt material? Det är lätt att tänka att man tog vad som fanns till hands på 1000-talet e.Kr. och att byggnaderna då var svårt skadade – jordbävningar och vulkanutbrott har, som bekant, alltid varit mycket vanliga kring Neapelbukten. Samtidigt måste antalet antika byggnader, som man kunde ta material från, ha varit mycket stort. Det fanns säkerligen gott om kolonner, kapitäl och kvaderstenar, oavsett om de skadats över tid eller ej. Det är mer troligt att urvalet av olika element, i olika kombinationer, är högst medvetet – något i stil med ”vi tar det bästa från antiken och gör det till vårt”. Detta byggnadssätt skulle man, lite slarvigt, kunna kalla ”the best of” antiken!

Fresker av grekiska konstnärer – Konstantinopel i Kampanien
Klerestorieväggarna, såväl som de höga släta sidoskeppsväggarna, är täckta från golv till tak med fresker, daterade från sent 1000-tal till mitten av 1100-talet e.Kr. Arbetet utfördes, som sagt, av grekiska konstnärer från Konstantinopel, med hjälp av italienska lärlingar. De lokala lärlingarna lärde på detta sätt läromästarnas arbetsmetod och teknik. Fem olika stilar har identifierats i denna kyrka, som knyts till olika verkstäder; detta, om något, visar på hur stort arbetet att utföra målningarna var.

Motiven är hämtade från Gamla och Nya testamentet, där valet av scener och gestaltningen i flera av bilderna är typiska för den bysantinska kyrkan, medan andra är tydligt latinska framställningar.

Närvaron av grekiska konstnärer i Kampanien på 1000-talet e.Kr. visar på kontinuiteten i den kontakt som södra Italien har haft med östra Medelhavet, från de första grekiska kolonierna i södra Italien, via det bysantinska rikets erövringsförsök på 500-talet e.Kr. och Neapels grekiska kultur långt fram i medeltiden, och vidare fram till schismen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan på 1000-talet. Det är intressant att freskerna målades under tiden för den stora schismen mellan den katolska och ortodoxa kyrkan, som ledde till att de två kyrkorna separerades år 1054. I Sant’Angelo in Formis kunde konstnärerna och deras lärlingar uppenbarligen fortfarande samarbeta, och skapa medryckande och vackra motivcykler utifrån kyrkornas gemensamma skrift, Bibeln.


Visa Neapelbukten.se på en större karta

Lästips

Denna text är en omarbetad version av den artikel som publicerades i Medusa nr 1, 2014.